Imponerad av 81-åriga Gun

Foto: Håkan Olsson

Jag vill tipsa om ett radioreportage jag lyssnade på i måndags. Det heter Att få vakna nyfiken och gick i P1:s Tendens.

Det handlar om 81-åriga Gun Nordstrand som är anarkist och bildväverska från Bagarmossen. Hon berättar om hur hon blev anarkist tack vare sin tolvårige son, om politiska möten i hemmet och om när hon deltog i Göteborgsdemonstrationerna 2001. Bildväven ovan skildrar det sistnämnda.

Ett fint porträtt av en engagerad och övertygad människa som fick mig att skämmas en smula över min egen dockskåpstillvaro. Men låt inte det avskräcka - det inspirerade också.

Programmet finns att ladda ned här för lyssning.

Flitiga Erika imponerar

Just nu gör jag dagliga besök på Poppels blogg, där Poppel-Erika i rasande fart uppdaterar med den ena fantastiska babyprylen efter den andra, allt egenhändigt ihoppysslat av henne själv. Babykorg med fint skydd, spjälsäng med egengjorda madrassöverdrag, ett lapptäcke, ett mjukisrådjur och nu senast ett pimpat IKEA-skötbord.

Jag har själv hittills bara sytt ett rätt misslyckat påslakan och gjort tre tavlor av tygstuvar och brodyrramar. Känner pressen. Samlar stuvar till ett lapptäcke och planerar att göra en mobil och sy små knasiga figurer att hänga på vagnen. "När jag går hem från jobbet, DÅ!" En vecka kvar. Sen är det upp till bevis - symaskinsflit, eller praliner och benen i högläge?

Poppel-Erika is creating one amazing baby gadget after the other. I am so far PLANNING stuff, but haven´t got there yet. One week to go at work, and after that what will it be - sewing and creating, or eating chocolate on the couch? I dare not taking a bet.

Sommarskor att längta till

Som Marilyn Monroe kommer jag ju aldrig att se ut, men jag låter mig inspireras av hennes somriga strandlook och hittar sommarskor att drömma om.

Tommy Hilfigers röda och blå wedges i olika höjd och utföranden är hur snygga som helst!

I will never look anything like Marilyn Monroe but her beach look inspires me to look for summer shoes, like these ones from Tommy Hilfiger.

Ett imponerande hantverk

Igår såg jag dockfilmen Coraline. Den var fantastisk! Storyn var bra, men framför allt var den så oerhört skickligt och snyggt gjord. Störst behållning fick jag faktiskt av att se bonusmaterialet om arbetet bakom filmen. I princip allt är handgjort och animerat på gammalt analogt vis.

Det tog en animatör tre och en halv vecka att skapa 27 sekunder film! En man hade bara jobbat med att animera en eld som syns i fem sekunder. Det tog honom fyra veckor. Ett helt team ansvarade för att skapa naturtrogen dimma, ett annat för dockornas alla händer. Och så vidare och så vidare. Ett fantastiskt hantverk helt enkelt.

Förresten - Pixars Up var precis så bra som jag trodde. Dataanimering är inte fy skam det heller.

Yesterday I saw the puppet movie Coraline. I am so impressed by the craftmanship behind it, everything hand made and animated the old fashioned way.

Imponerad - IGEN!

Ikväll har jag blivit imponerad igen. Denna gång av Lo Kauppi och Anna Vnuk i den tudelade föreställningen "Undercover" och "Hårdare snabbare Anna Vnuk". Lo avslöjade för oss att det finns en hemlig sexistisk världsorganisation som gör allt för att hålla de ruttna könsmaktstrukturerna vid liv (surprise!). Anna Vnuk blev både befruktad och födde barn på scen, till skön musik och snyggaste dansen.

Om du bor i Uppsala, Linköping eller Göteborg har du fortfarande möjlighet att se dubbelföreställningen. Gör det! Anna Vnuk kommer dessutom till Dansens Hus i Stockholm i december, men då utan Lo Kauppi.

Tonight I saw a really good performance by two brilliant women. I´m impressed by them both.

Ett imponerande arbete

Till frukosten idag läser jag en artikel i Sydsvenskan om sisyfos-arbetet med att sammanfoga alla de Stasi-dokument som hittades sönderrivna i 16 000 (!) säckar, då för tjugo år sedan när Berlinmuren föll. Åtta personer är det som utför jobbet.

Det tar ett halvår - ett HALVÅR mina vänner - för en person att lappa ihop innehållet i en enda säck! Hittills har de klarat av 420 säckar. PÅ TJUGO ÅR. Jag imponeras av deras tålamod. Och får lite gåshud när Georg Schyler, som är en av de åtta, berättar att han "tar starka intryck av historien. Det kommer fram saker som går under huden på en, säger han." Tro fan det.

På lördag visar SVT den tyska filmen "De andras liv" som handlar om en Stasiman som spionerar på en författare och en skådespelare. Han blir så fascinerad av deras liv att han börjar ifrågasätta vad han håller på med. Jag rekommenderar den varmt.

Nej, nu måste jag cykla i ilfart till mitt eget arbete. Liiite önskar jag att jag också skulle avslöja spionage, men det blir v.i.p.-utskick och publikarbete för hela slanten idag.

In today´s newspaper I read about the eight persons that are putting together all the torn Stasi-documents, found after the fall of the Berlin wall. It takes one person SIX MONTHS to finish ONE bag of torn paper! They´ve now finished 420 bags out of 16.000. What a job..! Speaking of East Germany - I strongly recommend the movie The life of the others (not sure of the English title - in German it´s Das Leben der Anderen), now that it´s twenty years since the fall of the Berlin wall.

En modig kattunge

Idag imponeras jag av Ann Abrahamsson som jag känner via min man, eftersom han ibland spelar ihop med Anns kille och hans band Domestic Bumblebees. Ann är med i en burlesque-grupp som heter Knicker Kittens.

Det är banne mig en konst att klä av sig snyggt och stilfullt! Och den konsten kan de. Dessutom har de fantastiskt tjusiga scenkostymer, hår och make-up.

Jag har tyvärr aldrig haft möjlighet att se dem live, men de har en massa klipp på sin hemsida. I juni i år vann de pris för "Most classic burlesque" i Las Vegas. Så här såg deras nummer ut:



Someone who truly impresses me is Ann who I know because my husband sometimes plays with her boyfriend´s great band The Domestic Bumblebees. Ann is a member of the burlesque group The Knicker Kittens. Talented as they are, they won an award för Most Classic Burlesque in Las Vegas earlier this year.

Att grafitta

Häromdagen skrattade jag högt när jag gick in på Facebook. På Dansstationens statusrad stod:

Dorte: "Nästa vecka ska vi grafitta" [Made in Sweden, premiär 15/9].

Det är koreografen Dorte Olesen som citeras. Så typiskt Dorte - alltid lika drastisk. Om det är någon jag impas av så är det hon.

I vintras genomförde Dorte en performance på Sergels torg i Stockholm, där en massa 50+ kvinnor högg ved. Vackert, mäktigt! Ja, jag var ju inte där och såg det, men bilden som tar form i mitt huvud när jag tänker på det är vacker. Och mäktig. Alltihop upprepades i Berlin nu i somras. (foto: Unn Tiba)

Just nu är hon i slutfasen av att ta fram en ny dansföreställning för Dansstationens turnékompani, Made in Sweden - de stora känslornas föreställning. Den har premiär den 15 september. Då ska jag minsann dra på mig premiärblåsan och svassa ner till Palladium. Jag har ju ändå jobbat litegrann med produktionen. Någon som vill hänga på? Jag har en extra friplåt...

Det var Dorte Olesen som satte upp dansföreställningen Pudel för ett par år sedan, den där ett gäng kungspudlar och Frida Hyvönen medverkade på scen. Jag tror att Made in Sweden blir minst lika bra, fast på ett annat sätt. Jag tror jag kommer gråta... (foto: Anna Diehl)

Idag imponeras jag av...

...Lena Sundström, journalisten som just kommit ut med sin nya bok "Världens lyckligaste folk", en kritisk rapport om vårt grannland Danmark. "Den får dansk kulturdebatt att koka" står det i artikeln om Lena och hennes bok i dagens Sydsvenskan. Heja Lena, du är modig du!

Jag minns Lena Sundström från Fredrik Lindströms TV-program "Världens modernaste land". Hon var smart och jäkligt verbal. När jag googlar på Lena upptäcker jag att hon regelbundet skriver krönikor i Aftonbladet, som jag av princip aldrig läser, och Metro. Jag måste nog göra avkall på mina principer och läsa krönikorna...

"Världens lyckligaste folk" är inte bara en bok, utan även en dokumentär som visas på TV4 nu på onsdag. Den ska jag försöka se. Och kanske föreslå boken till nästa bokcirkel?

Skamsen Daisy

När jag hittar till människor som Rebecka Ryberg Skött här på theworldwidewebb så skäms jag en smula över mina smått patetiska försök till skapande. Hon tar fantastiska bilder av de mest utsökta, galnaste och fantasifullaste konstverk jag sett på länge!

Creative Yarn på Etsy är något helt annat, nämligen stickade smycken. Också nästan äckligt kreativt och fint. Jag vill köpa rubbet.

Oh my vilka människor!

Den här helgen har jag imponerats av framför allt två personer:

1. Den danska konstnären Simone Aaberg Kaern som också är pilot. Hon flyger hela vägen till Afganistan för att låta 16-åriga Farial i Kabul, som drömmer om att bli stridspilot, få provflyga hennes plan. Herregud vilket mod! SVT visade dokumentären "Om konsten att flyga till Kabul" igår kväll.

Konsthallen i Malmö hade en utställning om Kaern förra året, men jag lyckades missa den tyvärr. Nu är jag glad för att jag sett dokumentären.

2. Lady Sovereign. Jag såg hennes konsert på Malmöfestivalen i fredags. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig lyssnat på henne innan och att hennes musik kanske inte riktigt är i min smak, men jag gillade verkligen hennes attityd. Kvinnliga artister som inte är i bimbofacket är för mig så väldigt mycket intressantare än alla gitarrbaserade killband i världen. Jag stannade hela konserten, oh my. Det är inte ofta det händer nu för tiden...